– Det unika med Slussen är själva arbetsområdet, säger dykaren Martin Johansson från Stockholms Vattenentreprenader AB. Här pågår många olika arbeten alldeles invid vattnet, och det är ovanligt att jobba med så mycket aktivitet runt omkring oss.
Hur påverkas ni dykare av annan verksamhet runtomkring?
– Bara indirekt, säger Martin leende. Vi jobbar ju under ytan, men det ställer förstås höga krav på säkerheten, och det är viktigt att ingen glömmer att vi är därnere.
Den blåvita dykarflaggan är hissad på pråmen och indikerar att det finns dykare i vattnet.
– Idag jobbar vi med brofundamenten här på östra sidan av Slussen. Sjöbottnen ska schaktas för att det ska bli en jämn tätgjutning. Det rör upp bottenslammet och gör så att sikten blir lika med noll.
Hur klarar man att jobba i mörker?
– Man lär sig, det är lite svårt att förklara, men man bygger liksom sin egen bild i huvudet. En blind person vet ju var kaffekoppen står och hur man brygger kaffe, och det är lite så för oss, vi känner oss fram och skapar en egen bild och gör vårt jobb, förklarar Martin.
Just nu är Martins kollega Mark nere på nio meters djup och suger bort slam i botten av spontgropen. Varje dyklag består av tre personer och deras bas är en blå container som står på pråmen.
– Dykaren i vattnet har alltid kontakt med de två som är på pråmen, säger Martin. På land har den ena till uppgift att se till att dykaren alltid har luft och att kommunikationen fungerar, och den andras uppgift är att serva dykaren med verktyg och häva i eller hala hem dykslangen. Vi turas om med arbetsuppgifterna.
Den tjocka dykslangen är tvinnad av en röd luftslang, en orange kommunikationskabel och en blå slang för extra luft.
– Vi har också extra reservluft på ryggen, säger Martin och visar en lucka baksidan av containern där en kompressor pumpar in luft i systemet.
Dykaren i vattnet har också en kamera som filmar och visar arbetsplatsen på en bildskärm inne i containern. Men kameran verkar vara avstängd eftersom skärmen är helt svart.
– Nej, det är så det ser ut därnere, säger Martin ler. Det är helt svart. Och kallt. Från november till april är det bara ett par plusgrader där nere.
Kylan i vattnet bestämmer dyktiden
– Det är just kylan och djupet som begränsar arbetspassen, berättar han. På vintern är vi nere max två timmar i taget, men på sommaren kan vi vara nere så länge kroppen orkar om djupet är mindre än tio meter, som på den här sidan Slussen. På andra sidan Slussen är det tolv meter djupt och där har vi begränsade bottentider och begränsat antal upprepade dyk för att undvika dykarsjuka.
Nu är Mark på väg upp till ytan efter ett tvåtimmarspass på sjöbotten. Han tar sig lite mödosamt upp på pråmen. En tungdykares utrustning väger närmare 40 kilo med torrdräkt, hjälm, vikter och sele. Han får hjälp av kollegorna att kränga sig ur torrdräkten.
How are you feeling..?
– Great! svarar Mark glatt innan han försvinner in i containern för att värma sig. Nu är det snart Martins tur att bege sig ner i den svarta kylan, och han vet inte riktigt vad han kan vänta sig att möta.
– En av utmaningarna i det här projektet är att vi inte vet i förväg hur botten ser ut, säger han. Det finns ju ingen karta och ibland är det gamla slusskonstruktioner som kommer i vägen. Det är många träpålar och stålpålar och gammal spont som sticker upp.
Så det här imaginära rummet som du bygger upp i huvudet, det ändras hela tiden?
- Ja, men vi jobbar tillsammans med duktiga grävmaskinister som schaktar botten och när skopan fastnar i något så brukar de kunna känna om det är trästock eller berg eller betongpåle. Vi har ett bra samarbete, säger Martin innan han går för att byta om till dykardräkten och försvinna ner i djupet.