Teorierna om varför maskinerna i tunnelbyggen alltid får kvinnonamn går i sär. Vissa menar att det finns ett mått av vidskeplighet på temat ”om du behandlar henne väl, kommer hon att ge dig tur och se till att inga olyckor händer”. Men det finns också en mer modern tolkning av den mångåriga traditionen.
– Operatörerna hade svårt att skilja sina olika maskiner åt och började därför ge dem namn, inte sällan efter flickvänner, fruar, mammor eller kvinnliga kollegor, säger Skanskas stabschef Joakim Bessfelt som jobbar med utbyggnaden av tunnelbanans Blå linje mot Nacka.
Här jobbar Charlotta
Skanskas uppdrag för Region Stockholm inkluderar 1,2 kilometer spårtunnlar med tre uppgångar i Nacka. Oumbärliga för arbetet under jord är borriggarna Kamilla, Anita, Kazhal och Charlotta.
– Vi har också döpt en injekteringsplattform till Malin. Hon gör ett bra jobb precis som de andra maskinerna!
Störst och tuffast är Charlotta som rest hela vägen från Helsingfors, väger 53 ton och kan borra med tre armar samtidigt.
– Tunnelbyggande är som att lägga ett stort pussel. Först måste man bygga arbetstunnlar för att ens kunna börja jobba. Efter det kan vi spränga och låta Charlotta och de andra maskinerna borra sig genom berget. Vi kommer ungefär fem meter om dagen, berättar Joakim.