Byggbranschen är full av risker. Material, människor och maskiner i ständig rörelse. På arbetsplatserna finns barriärer och arbetsrutiner som ska se till att ingen behöver skada sig. Ändå sker ibland det otänkbara.
Det är den 17 september 2024. Mattias jobbar tillsammans med en grävmaskinist vid Parapeten i Helsingborg. Enklare, förberedande arbeten inför ombyggnaden av den gamla muren och vågbrytaren. Allt är som vanligt – förutom en detalj som senare ska få betydelse för händelseförloppet.
– Det kommer ett större sällskap till platsen. De vill stå på piren när askan från deras far sprids från en båt ute i sundet. Först är vi tveksamma till om vi ska släppa förbi dem, men medmänskligheten vinner i den stunden.
Signalerar stopp
I väntan på nya direktiv från arbetsledningen påbörjar Mattias och kollegan flytten av en gammal infotavla som stått på Parapeten sedan muren byggdes.
– Jag går bredvid hjulgrävaren för att se till att skylten inte gungar och lossnar, och har kontakt med maskinisten via hörselkåporna i hjälmen.
I samma veva är begravningssällskapet färdigt, och börjar bege sig mot sina bilar. Mattias ropar att de får vänta tills lyftet är färdigt.
– Jag signalerar stopp till maskinisten och vänder mig om för att vinka till sällskapet att de kan passera.
Kan höra ljudet från däcken
Men något är fel. Maskinföraren har inte uppfattat Mattias stoppsignal. Han vill ändra sin position, vrider på framdäcken och börjar köra.
– Jag kan än i dag höra ljudet av däcken mot smågatstenen. Min fot hamnar under hjulgrävarens framdäck och jag faller framåt.
I fallet tappar han sin hjälm och möjligheten att kommunicera med hytten. 16 ton grävmaskin rullar över Mattias ben, fortsätter över låren och bäckenet. Sällskapet ser vad som händer och lyckas till slut få maskinisten att stanna.
– De springer fram och håller i mina armar så att hjulgrävaren kan rulla av mig. Min första instinkt är att jag vill ställa mig upp, men de håller bara fast mig och ringer 112.
”Ta hand om maskinisten”
Nu tjuter sirenerna i Helsingborg. Polis och ambulans kommer till platsen. Kollegor och chefer informeras. Någon ringer sambon. På marken ligger Mattias med en enda sak i huvudet:
– I det ögonblicket känner jag ingen smärta. Det enda jag kan tänka är ”ta hand om maskinisten, det här är inte hans fel”. Det är en trygghet för mig när jag förstår att även han får hjälp av ambulanspersonalen.
Mattias hamnar på akuten med sex frakturer i foten, ett bäcken i sju delar, fyra skadade kotor och åtta brutna revben. Han opereras ett par dagar senare av specialister, och påbörjar en lång och smärtsam läkning och rehabilitering som pågår än i dag.
– Det är klart att jag haft väldigt mörka tankar i perioder, men jag väljer att se det positiva. Jag fick komma hem till min familj och mina barn. Det är inte alla som har den turen.
Alltid ha ögonkontakt
Regionchefen Mats Spansk var den som anmälde olyckan till Arbetsmiljöverket och drog i gång Skanskas internutredning kring händelsen. Han har tänkt mycket på vad som gick fel den dagen.
– Det var flera saker som spelade in, men en viktig lärdom är att även ta enklare arbetsuppgifter på allvar, de som vi i branschen ibland kallar för ”jag ska bara”-uppgifter. Även vid sådana arbeten behöver man tänka till så att de utförs på ett säkert sätt.
En annan aspekt är hur viktig kontakten är mellan anläggaren och maskinföraren.
– Alla som vistas på en byggarbetsplats behöver vara medvetna om den dåliga sikten man har i maskinen. Håll avstånd! Men om du måste närma dig se till att du först får ögonkontakt med maskinföraren, säger Mats som under sina 30 år på Skanska aldrig varit med om en lika allvarlig olycka.
Prata igenom varje moment
Mattias har själv spelat upp händelseförloppet i huvudet en miljon gånger.
– Jag kan inte förändra det som hänt, men jag hoppas att min berättelse kan få andra att stanna upp och tänka till. När du går som anläggare är det lätt att bli hemmablind. Maskinerna blir vardag. Men det räcker med ett ögonblick för att livet ska förändras för alltid.
Vad är ditt budskap till branschen?
– Ta arbetsberedningarna på allvar, de finns där av en anledning. Ta den där extra tiden att prata igenom varje moment, även om ni är stressade, och kom överens om rutiner och arbetssätt innan ni sätter i gång. Det kan vara avgörande.
Fanns där för familjen
Mattias lider fortfarande av kronisk smärta och har tvingats sluta som anläggare, men är kvar på Skanska i en ny roll som kalkylingenjör.
– När jag låg på sjukhuset satt tre höga chefer vid sängen och sa ”se bara till att bli frisk så löser vi resten”. Skanska har verkligen tagit det här på allvar och funnits där för mig och min familj.
Minnet av olyckan bleknar sakta, men det finns en sak han aldrig glömmer.
– Första gången barnen kom till sjukhuset efter olyckan. Jag såg nog rätt skrämmande ut med blodsprängda ögon och slangar överallt, men när de väl vågade sig fram och gav mig en kram. Det var då jag visste att det inte var min tur att dö.