Linköping fick Sveriges första flerspannsbro
Skanska har designat, konstruerat och byggt den nya S:t Larsbron som ligger i centrala Linköping. Bron är Sveriges första flerspannsbro med integrerade landfästen; den har med andra ord två landfästen och två mellanstöd.
S:t Larsbron ligger i centrala Linköping och är viktig för många människor. Vi genomförde därför projektet snabbt och effektivt.
Den gamla bron hade cirka 70 år på nacken och var i mycket dåligt skick. När det var dags att riva och uppföra en ny bro så gick uppdraget till oss på Skanska.
Vi började riva S:t Larsbron 2006 och ungefär ett år senare, 2007, stod den nya bron klar.
Alternativa konstruktioner
Redan i anbudsstadiet presenterade vi ett nytt utförande och alternativa konstruktioner som resulterade i en bättre resurshushållning och lägre miljöpåverkan, exempelvis:
- Material- och transportbesparingar. Landfästena utformades på ett sätt som möjliggjorde en högre grundläggning. Därmed minskades behovet av schaktning och fyllningsmassor rejält. Det resulterade i sin tur i färre antal fjärrtransporter och lokala transporter (CO2-utsläppen minskade med minst 50 ton på lokala transporter).
- Ekonomiska besparingar för kommunen. Brokonstruktionen kostade visserligen mer än den ursprungliga men eftersom det krävdes mindre material och vi kunde återanvända en hel del material från den gamla bron så sparade kommunen cirka 400 000 kronor.
- Tinnerbäcken behövde inte ledas om. Från början var det tänkt att bäcken skulle ledas om via ett betongtråg. När vi undvek ingrepp i vattendraget så slapp miljön även grumling och andra störningar.
I anslutning till bron skapade vi även en liten park där vi bland annat tog vara på transportleden som användes under byggtiden. Leden omvandlades till en grusad serpentinstig som nu slingrar ner i Mahoniadalen.
Aktiv design – en framgångsfaktor
Eftersom S:t Larsbron ligger i centrala Linköping är den viktig i många människors vardag. Ungefär 10 000 fordon passerar varje dag över bron samt många gångare och cyklister. Bron är även viktig för lokaltrafiken.
En framgångsfaktor var att vi arbetade med så kallad aktiv design under hela projektet. Det innebar att vi ständigt utvecklade och testade nya idéer för att kunna optimera lösningarna.
Sänkt materialanvändning genom sparad betong
En idé som vi genomförde var att spara betong från den gamla bron som sedan krossades och återanvändes som förstärkningslager i den nya bron. Därmed sänkte vi materialanvändningen rejält samtidigt som både fjärrtransporter och lokala transporter minskades.
Utformningen av landfästena möjliggjorde en högre grundläggning som dramatisk reducerade behovet av schaktning och fyllningsmassor.
Genom att återvinna granitblock kompletterades den befintliga strandskoningen och därmed behövde vi inte leda om bäcken i betongtråg.
Peter Polla arbetade som projektchef för S:t Larsbron genom Väg och Anläggning Syd:
- Vi lärde oss mycket av projektet, bland annat att se möjligheter att förändra trots att upphandlingsformen LOU är starkt begränsande i anbudsskedet. Vi projekterade en bro och vattenkanal och levererade en helt annan produkt än vad kommunen ritat från början, en bättre sådan. Dessutom sparade vi pengar åt Linköpings kommun samtidigt som vi skapade en unik rekreationsmiljö i centrala Linköping.
Gröna tekniska lösningar
Vår tekniska lösning av bron och förändringar av landskapet reducerade miljöbelastningen vid tillverkning och transporter avsevärt. Vårt nya förslag ledde till att å-fåran inte behövde grävas om vilket gjorde att vi slapp gjuta en ny betongkanal.
Den nya bron har även ökat framkomligheten för gående, cyklister, bilister och kollektivtrafiken. Den nya vägsträckningen innebär även en säkrare trafikmiljö med färre olyckor.
Några av de resurs- och miljöbesparingar som gjordes:
- Material- och transportbesparingar. Skanska utformade ett förslag som minskade behovet av schaktning och fyllningsmassor. När materialanvändningen minskade så minskade även behovet av transporter, (exempelvis CO2-utsläppen minskade med minst 50 ton på lokala transporter).
- Tinnerbäcken behövde inte ledas om. Från början var det tänkt att bäcken skulle ledas om via ett betongtråg. När vi undvek ingrepp i vattendraget så slapp miljön även grumling och andra störningar.
