c

Klimatpsykologen Frida Hylander: Vad kan en enskild individ göra åt två ton smältande is?

Sluta äta kött, sluta flyga, sluta konsumera. Ändå räcker det inte för att rädda världen. Vad gör vi åt sådan klimatångest? Jo, vi ska fortsätta arbeta för att minska skadan, och bygga upp ett samhälle som håller i längden, säger klimatpsykolog Frida Hylander.

Klimatpsykologen Frida Hylanders mål är att få företag att sänka sina klimatavtryck.

Om man går in på webbsidan Klimatkalkylatorn.se, ett digitalt verktyg där man kan mäta sina egna koldioxidutsläpp, och fyller i att man är en självhushållande vegan som aldrig köper någonting och inte transporterar sig annat än till fots, landar ens ekologiska fotavtryck på 4,27 ton CO2 per år. Det är mindre än hälften av vad genomsnittssvensken släpper ut i dag, men fortfarande långt över den nivå varje person behöver komma ner till under de närmaste decennierna – om vi ska hålla den globala uppvärmningen på en hanterbar nivå.

Enligt beräkningarna räcker det alltså inte med att sluta äta kött, sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera. Vad mer kan man sluta med för att lindra sin klimatångest? Sluta andas, sluta leva? 

Många som får klimatångest landar i att vilja ändra sättet man lever på. Bli klimatsmart, i bästa fall miljöperfektionist. Man kanske gör de stora grejerna: slutar flyga, håller sig till vegetarisk kost, pendlar kollektivt till jobbet. Det lindrar för en liten stund, tills en artikel om att Arktis förlorat två miljarder ton is på en dag dyker upp i flödet. Vad kan en enskild individ göra åt två miljarder ton smältande is? När klimatångesten fattar ett hårdare tag om oss kan vi bli än mer upptagna av att göra rätt. Eliminera alla plastförpackningar i hemmet, ta en köpfri månad ... Men så går vi in på klimatkalkylatorn igen, hoppfulla om att allt slit vi lagt ner ska synas i vårt samlade klimatavtryck. Men likt förbannat ligger vi för högt, eftersom det är nästintill omöjligt att leva hållbart i ett ohållbart samhälle. Vi ligger för högt eftersom varje invånare i Sverige generar två ton CO2 per år bara genom att vara en medborgare som nyttjar den allmänna välfärden: går i skolan, använder gator och får vård. Det där som gör ett samhälle till ett samhälle. Är då lösningen att sluta vara en del av samhället så att vi kan avskriva oss de gemensamma utsläppen?

Nej. Svaret på hur vi hanterar klimatångesten är att arbeta för en förändring av samhället, som gör att vi alla kan existera på en hållbar nivå. Inte bara minska skadan, utan bidra till att bygga upp ett samhälle som ska hålla i längden. Inte bara för vår generation, utan för de som kommer efter oss. Det forskningen om klimatoro hittills visar är att det mest konstruktiva sättet att hantera de jobbiga känslorna är att göra det som också tycks vara bäst för planeten: att organisera sig med andra människor och arbeta långsiktigt för förändringar som ger stor effekt.

I stora kriser behöver vi vara många som agerar gemensamt, men vi behöver också modiga ledare som visar vägen. Inte bara politiker som fattar djärva beslut, utan också chefer i alla organisationer som visar i handling att man vill vara med och leda förändringen. Det är bland det viktigaste man som chef kan göra i klimatkrisen: visa att man tar problemet på allvar och att man är villig att ta ansvar för att leda till förändring på riktigt. Inte genom att ställa in sopsorteringskärl i lunchrummet, utan genom att grundläggande och systematiskt arbeta parallellt med att minska utsläppen och skifta över till ett hållbart sätt att producera såväl varor som tjänster på. Om vi alla hjälps åt att zooma ut från detaljerna och se helheten kan vi lättare släppa taget om miljöperfektionismen, organisera oss tillsammans och börja agera långsiktigt för att ställa om till ett hållbart samhälle.

Den viktigaste vi kan göra i klimatarbetet är inte att vara perfekta konsumenter, utan att bli aktiva samhällsmedborgare. Det hjälper både planeten och klimatångesten.

Text: Frida Hylander Foto: Erika Weiland

Senast uppdaterad: 2019-10-01