c

Att bygga för social hållbarhet: En stad för alla

Städer som utgår från människors behov skapar trygghet, tillhörighet och utrymme för alla – oavsett förutsättningar. Men hur skapar man inkluderande städer att bo och arbeta i? Vi tog ett samtal med experter i ämnet.

Civilingenjören Namo Marouf, socialantropologen Viktoria Walldin och arkitekten Erik Stenberg arbetar alla med att skapa inkluderande städer att leva i.

När rapparen och civilingenjören Namo ”Lilla Namo” Marouf växte upp i Akalla utanför Stockholm på 1990-talet upplevde hon att inte bara orten, utan även hon själv, låg utanför normen. Mediabilden av hennes hem cementerades som ”miljonprogram” och det verkade färga av sig på hennes person. Namo är i dag civilingenjör inom hållbar stadsplanering och design och specialiserad på just social hållbarhet på konsultföretaget House of Sparks. Vi möter henne tillsammans med socialantropologen Viktoria Walldin från arkitektbyrån White och Erik Stenberg, arkitekt och lektor vid Centrum för hållbart samhällsbyggande vid KTH. De arbetar alla tre med att utveckla städer för ett öppnare, socialt hållbart, samhälle.

”Det är viktigt att ha människan i fokus när vi planerar städer”

Vad handlar då social hållbarhet om? Jo, att ge alla människor samma förutsättningar oavsett utbildnings- eller inkomstnivå, etnicitet, religion, ålder, kön eller funktionsvariation. Men hur gör man?

– Det är viktigt att vi har människan i fokus när vi planerar städer och samhällen. Inte bara en viss typ av människor, utan alla typer av människor utifrån ett intersektionellt perspektiv, säger Namo Marouf.



Vårt samtal fortsätter kring Namos upplevelse under uppväxten och en bit in i samtalet är det tydligt att alla tre ser segregation, gällande socioekonomisk status och etnicitet, som den stora utmaningen mot en hållbar stad. Miljonprogramsområdena byggdes som satelliter kring våra storstäder under 1960- och 1970-talet i en tidsperiod med stor framtidsoptimism, då människan lyckades ta sina första steg på månen. På 1980-talet började kritiska röster höras: var fanns människan i betongen?

Viktoria Walldin har hos White arkitekter en nyckelroll som socialantropolog i arkitektbyråns arbete med social hållbarhet. Hon är också den första socialantropolog som anställs på en arkitektbyrå i Sverige.


VW: Allra helst jobbar jag med en uppsökande metod där jag försöker få tag på de vars röster inte alltid hörs. Roligast i mitt arbete är att prata med folk – för de vill så gärna göra sig hörda.

Allt material blir till slut en sociofysisk miljöanalys, som kortfattat handlar om vår fysiska miljö, hur vi rör oss i den och våra tankar kring den. Detta använder sedan arkitekter som underlag till detaljplaner och visionsdokument.

Hållbar stadsutveckling handlar om att knyta samman stadsdelar

I Erik Stenbergs arbete är fokus förståelse för människors sociala situation.

ES: Den ökande globaliseringen för med sig att vi blir mer blandade och den variationsrikedomen måste vi ta hänsyn till för att minska utanförskapet.

Under 2000-talet bodde Erik Stenberg i Tensta i Stockholm.

ES: Här lärde jag mig inifrån hur man i socioekonomiskt svaga områden uppfattar den enorma skillnaden mellan ens boendemiljö – och ryktet om den. Här förändrades samhället i grunden, vilket ledde till att man började söka efter humanare sätt att bygga hus och städer, med respekt för invånarnas olika perspektiv och förutsättningar.

Erik Stenberg beskriver vidare att hans upplevelse av Tensta skilde sig från mediabilden enormt mycket.

– Jag såg en gemenskap av olika människor och ursprung. I min karriär stötte jag sedan på ett synsätt som osynliggjorde människan. Man tycktes glömma bort att här ska individer bo och arbeta, vara ledsna, trötta, glada, nyss ha fått barn och tryggt kunna åldras.

Vi pratar om vad socialt hållbar stadsutveckling handlar om i sin renaste form: att knyta samman stadsdelar, samhällets institutioner och människor – att ta hänsyn till individers olika behov och sträva efter att ge varje individ lika förutsättningar. Genom att planera den fysiska miljön – bostadshus, kollektivtrafik, kontor och offentliga rum, som parker och torg med människan i centrum – går det att öka upplevelsen av inkludering.

”Det krävs är strategisk planering som motverkar segregation”

Utvecklingen mot socialt hållbara städer är på stark frammarsch på flera håll. Som exempel kan nämnas Järvastaden utanför Stockholm, där ett militärt skjutfält med Skanskas hjälp förvandlats till ett tryggt och eftertraktat område för barnfamiljer, med bostäder, skolor och arbetsplatser. Och i den nedgångna industrihamnen Västra Hamnen i Malmö har en blandstad vuxit fram med hållbara boenden, kontor och rekreation – stadsdelen har dessutom blivit en turistattraktion. 

NM: I en socialt hållbar stad kommer människor före kalkyler och snabba ekonomiska vinster. Det som krävs är strategisk planering som motverkar segregation med aktiva medel. Jag ser framför mig mer blandade samhällen så att människor från olika samhällsklasser och etniska bakgrunder kan mötas. Det fundamentala här är att komplettera bebyggelse genom att bland annat bygga billiga bostäder utan att tappa kvalitet.

VW: Precis som Namo uttrycker handlar det om att hitta mötesplatser som människor mår bra av. Och för att lyckas krävs en gemensam vision om vart vi är på väg – att politiker och byggherrar samverkar med invånarna. 

ES: För mig kretsar mycket kring ombyggnad av det befintliga. Genom att återanvända resurser minskar vi avfallet och på så sätt kan vi bygga till ett lägre pris. Ett sätt att skapa mötesplatser för alla i det offentliga rummet är att bygga blandstäder, där bostäder, handel, kontor och restauranger samsas om utrymmet. På så sätt uppstår en levande och trygg miljö dygnet runt.

Att bygga blandstäder där bostäder och handel samsas ger trygghet

VW: Blandstaden är eftersträvansvärd eftersom den skapar närhet, liv och rörelse såväl dag- som kvällstid. Liljeholmen är ett exempel på ett nybyggt område i Stockholm där bostäder blandas med kontor och husen har ett rikt utbud av restauranger, där både de som arbetar och de som bor i området äter. Och på parkytorna nere vid vattnet uppstår möten.

ES: Det finns ett grundläggande behov av arbetsplatser och service i nära anslutning till bostäder – det är det som lägger grunden till en socialt hållbar stad. Här krävs det att vi planerar och bygger variationsrikt – över tid. På så sätt kan vi säkerställa att ett differentierat prisläge hinner växa fram för boende och kontor samt att det finns service och kultur för alla.

Även för arbetsplatserna i sig är framgångsreceptet variation.

VW: I detalj kan det också handla om att bygga kontor med varierade arbetsytor, grönytor och träningsmöjligheter – så att flera typer av behov uppfylls. Ett bra exempel är de så kallade studiestugorna på Karolinska Universitetssjukhuset, där det finns växtväggar och sittkorgar att dra sig undan och plugga i.

Man måste utgå från människan och hennes behov

Att arkitektur bara genom sitt uttryck i sig kan vara inkluderande finns det flera exempel på. Ett av de tydligaste är den demokratiseringsvåg som omfattade arkitektskrået i början av 1900-talet – och som bland annat resulterade i ett nytt landmärke i Stockholm.

ES: På den tiden gick man från att rita monument och slott för rika till demokratiska byggnader, ett exempel på det är Stockholms stadsbibliotek av Gunnar Asplund. I det magnifika rummet blev all kunskap plötsligt tillgänglig för alla i staden.

VW: På White arbetade vi med ett mer småskaligt projekt i Furutorpsplatsen i Helsingborg.

Här efterlyste man ett inkluderande område för människor att mötas och vi skapade den sociala installationen Långbordet, ett 25 meter långt bord där grannar och de som jobbar i området kan slå sig ner och prata eller äta tillsammans. En färsk rapport visar att det har bidragit till att den upplevda tryggheten ökat.

NM: Något så enkelt som trafikseparering innebär en ökad trygghet, särskilt för barn. Det kan röra sig om exempelvis gångbroar som är vanliga i många förorter.

Som arkitekt, civilingenjör respektive socialantropolog har de olika angreppssätt. Men gemensamt för dem är att utgå från människan och hennes behov – och då gäller det att lyssna.

NM: Det som lockar mig är att jobba med sociala orättvisor utifrån mitt eget perspektiv. Genom att berätta om människor som inte 
brukar höras kan det få folk att tänka annorlunda kring vad en stad är.

”En stad blir mer intressant om vi använder offentliga platser för temporära aktiviteter”

På House of Sparks är Namo Maroufs roll är att vara föreläsare, utbildare och facilitator gentemot kunder i bygg- och fastighetssektorn, för att få dem att tänka kreativt inom stadsplaneringsfrågor ur ett socialt hållbart perspektiv. I arbetet deltar hon ofta i workshoppar.

NM: Häromdagen satt jag med medelålders män och temat var att skapa aktivitet på offentliga platser. En av dem hade med sin unga dotter och gruppen kom fram till en briljant idé: att skapa en stor dansscen på ett torg. Nyckeln var dottern, och det visar att representation leder till innovation: den som bryter mot normen kan få stort inflytande.

En stad blir mer intressant om vi använder offentliga platser för temporära aktiviteter, fortsätter hon. Det kan handla om en parkeringsplats som på helgen förvandlas till dagsfest och att skapa säsongsbaserade marknader.

NM: Se bara vad som hände när alla food trucks kom till städerna, de skapar ett slags organiskt spontant möte och liv som inte fanns innan.

Medvetenheten ökar om att städer förankrade i vad människan vill och behöver gynnar såväl individ som samhälle.

NM: Att motverka segregationen är helt avgörande. En annan aspekt är att vi i västvärlden av vår natur vill utvecklas, men utvecklingen 
behöver gynna oss människor, inte bara ekonomiska intressen.

Viktoria Walldin undersöker vilka behov människor har

I sin roll på White kopplas Viktoria Walldin in i ett tidigt skede av ett projekt och arbetar med intervjuer, observationer, medborgarmöten och fokusgrupper i det aktuella området och talar med människor på plats om var behoven finns.

VW: På White kände de att de saknade den sociala aspekten inom stadsplanering, det fanns brister i överföringen av kunskap från brukarna och det är det jag jobbar med. Det handlar om att prata med dem och sedan analysera materialet samt i nära samarbete med arkitekterna omsätta det i arkitektur – så att rösterna får form. Ett av de större projekten hon varit involverad i är Kirunas stadsomvandling.

VW: Det handlade om att förstå vad som fungerade i den befintliga staden, vad som skulle tas bort och vad som skulle läggas till. Natur var något Kirunaborna såg som värdefullt. Samtidigt insåg de att för att behålla sina invånare och locka nya, särskilt kvinnor, krävdes mer kultur, stadsliv och mötesplatser.

”Hållbara städer och samhällen” – ett av de globala målen

Social hållbarhet står i dag på den internationella dagordningen. Som ett av de 17 globala målen i Agenda 2030 är ”Hållbara städer och samhällen” en viktig vägledning för stadsutvecklingen i Sverige. Tydliga mål är en förenande kraft som gör det möjligt att kunna arbeta tillsammans.

VW: En vision är vägledande och nu gäller det att vi pratar om målen och hänvisar till dem i vårt jobb.

NM: Det är positivt att det har tagits ett globalt grepp om att förbättra dagens situation och det gläder mig att det finns call to action i hur man kan agera.

ES: Dessutom är det bra att flera mål sitter ihop. Det visar att inget är sig självt nog.

Vi pratar slutligen om inspirerande exempel inom hållbar stadsplanering.

VW: Västra Hamnen i Malmö är ett bra exempel: här har ett gammalt industriområde förvandlats till en attraktiv stadsdel med mängder av funktioner och verksamheter. Här möts boende, studenter från Malmö universitet och anställda inom byggbolag och miljöteknik.

NM: Vauban i tyska Freiburg är en stadsdel där många hus är byggda genom byggemenskaper*. Det finns flera passivhus och invånarna tar sig fram med spårvagn eller cykel. Det finns också mycket som är socialt hållbart i våra miljonprogram, om vi ser till det sociala kapitalet.

ES: Jag tänker på flera stora, mellantäta områden som finns över hela vårt land. Från Midsommarkransen i Stockholm till Hjällbo i Göteborg till Öst på stan i Umeå. De är levande och inkluderande tack vare sin blandning av både bostäder och arbetsplatser.

*Byggemenskap (från tyskans Baugemeinschaft eller Bauherrengemeinschaft) är en sammanslutning av enskilda individer som tillsammans planerar, låter bygga och senare använder en byggnad. Byggemenskaper kan använda olika upplåtelseformer i den färdigställda fastigheten, till exempel bostadsrätt, äganderätt eller hyresrätt. Byggemenskaper innebär ofta att byggnaden även utnyttjas under gemensamma former.

Text: Daniel Retz Bild: Christopher Hunt

Senast uppdaterad: 2019-10-01